Oftast blev inbjuden att vara delaktig. Här fanns inga gränser; klart jag kan springa i luften, skapa blommor och trolla bort dumma lekisfröknar!
Denna inre värld var så stor och verklig för mig att jag självklart trodde på under, även i den yttre världen. När min bästis "Lasse på landet" och jag lekte var det jag som stod för visionerna.
Jag: - Vi kan väl gå på vattnet härifrån till Skarpö, det är inte långt?!
Lasse: - Nä men det fattar du väl att det inte går?
Jag: - Men vi kan ju alltid försöka!
Den hållningen har jag fortfarande...kanske ett barnsligt och överoptimistiskt drag i många lägen. Men jag gillar det. Det har fått mig att göra saker som ser omöjliga ut om man sätter på sig de så kallade vuxenglasögonen.
Hypnagoga tillstånd, är något jag använder mig av i mitt undersökande, bl.a. för att teckna automatiskt. Jag använder mig oftast av Aktiv Imagination, en metod C.G Jung utarbetade. Han har i sin tur hämtat detta ur äldre ockulta källor. Jag har sedan slutet på 70-talet stött på liknande metod i Symboldrama, Psykosyntesterapi, olika yoga och meditationsformer, Mental träning (Uneståhl) mm.
Så här gör jag just nu:
1/ Lägger mig bekvämt i Savasana (yogapositionen Död mans ställning), på rygg, med en filt över mig.
2/ Andas djupa, rytmiska andetag och går in i avslapping.
3/ Söker vägen nedåt/inåt; ibland är det en rulltrappa ned, ibland ett tjockt rep, eller en rutschkana... nedstigning.
4/ Landar på min äng, möts upp av min vägledare Ivan. Han är en yngling och Narr, mycket klok och samtidigt fylld av mycket "galna" upptåg. Vi går, medan vi samtalar, den välkända stigen som leder till mitt hus.
5/ Framme vid mitt hus, en vitlaserad byggnad med mycket glas, avrundar vi samtalet och jag ser till att ha fått svar på eventuella frågor. Ivan kan t.ex. råda mig att gå in i huset för att möta en speciell person.
6/ Jag går in i huset själv. Gör det jag ska därinne och går sedan ut. Ivan väntar utanför.
7/ Vi tar sällskap på stigen, tillbaka till dess jag finner min väg "hem". Oftast i form av ett tjockt rep som jag firar upp mig i.
8/ Jag rör lite försiktigt på tår och fingrar, arbetar mig tillbaka in i kroppen, rummet jag befinner mig i.
9/ Jag sätter mig upp och tecknar, block och penna har jag lagt fram nära mig, innan resan. Tecknar utan att tänka, låter handen gå till dess den stillnar.
Den gångna veckan har jag mött både Hilma, De Fem och Rudolf i mitt vita hus. Till teckning 2 och 3 fick jag titeln med mig.
 |
| Automatisk teckning 1 - Utan titel |
 |
| Automatisk teckning 2 - Livets Flod |
 |
| Automatisk teckning 3 - Frö |
Det är väldigt speciellt att leva så här som jag gör nu. Lärorikt! Vissa dagar träffar jag ingen. Många dagar hejar jag på någon av de andra som jobbar inne i Bryggeriet, kanske pratar lite grand. Det är en person som jobbar med film (Ronnit), högst upp i huset. En författare (Åsa) som jobbar i ateljén bredvid mig och modigt nog flyttat hit med sin familj från Hornstull. Sedan två målare (Annika och Emanuel) som både målar graffiti tillsammans och målar annat var för sig - de delar en ateljé på samma plan som jag. Under mig är två skulptörer (Signe och Erik, som också driver ALG). HÄRLIG BLANDNING!
Jag har ingen aning om vad som sker där ute...ingen radio, tidning, TV...undviker att vara ute på internet. Det är svårt, min svåraste abstinens hittills! Det räcker att jag ska lägga min blogglänk på Facebook och vips har fingrarna gjort 3 tummen upp och en grattis hälsning, helt utan att jag hann att tänka. Jag har även mobilen avstängd, kollar då och då. Nästan alla vet att jag är här. Annars blir det ett sms: Jag är på retreat, återkommer i slutet på mars.
Igår fick jag behov av att se folk. Vara världslig. Så jag tar en promenad genom Gnesta, går in på Lanthandeln, för att se vad de har att erbjuda så här års...allt ekologiskt och närodlat! Jodå, kålrot finns...så bra. Jag pratar med en expedit, berättar om att jag behöver råvaror till mat för 20 personer så småningom. Just nu lutar det år hirsgratäng till varmrätt och chokladmousse till efterrätt...alltså, bra, rättvis, mörk choklad...behöver inte vara närodlad...visst, det går att fixa...bra, tack, tack och hej då!
Sedan satt jag på gamla caféet och tog en semla. Inte bli för sträng. Inte ätit något socker på en vecka, så semlan tog skruv. Så nu återgår jag till min asketiska kost till nästa lördag.
Jo, Hilma verkade ju också leva ganska avskilt. Hon hade ingen kärlekspartner, inga barn. Men hon hade sina vänner, som var mycket viktiga för henne. De Fem var en grupp bestående av kvinnor som träffades regelbundet under 10 års tid för att låta sig utbildas i andliga spörsmål. De tecknade ned budskap från andevärlden, både teckningar och ord.
EN VIKTIG UPPLEVELSE FÖR MIG var för några veckor sedan, då jag fick bläddra i tre av de ritböcker som De Fem tecknat i. Med vita specialhandskar på, andäktigt, under tystnad, tog jag in.
jag blev rörd till tårar. Tur att ingen tår föll på böckerna! Den äldsta daterad 1896, den yngsta 1906.
Så oerhört tacksam över den upplevelsen.
Jag ska rekonstruera ett möte med De Fem. Det berättar jag om nästa gång!
